Djupt in i den värmländska skogen vid Glafsfjordens strand ligger Arvika. Kan detta vara en lämplig plats för ett aktivt segelsällskap? För en utomstående som är van att betrakta den obrutna horisonten på "innanhavet" Vänern känns det frågande.
Men det är inte bara det geografiska läget som är avgörande för om ett segelsällskap skall fungera bra. Det krävs också båtmaterial och sist men inte minst - människor av "rätt kvalitet".
Citat ur Värmlands Seglarförbunds ordförande Sten Nilssons förord i ASS:s 100-årsjubileumsskrift. Sällskapet bildades den 19 juli 1889 och är genom det den tredje äldsta idrottsföreningen i Västvärmland.
En av dessa människor "av rätt kvalitet" var revisor Gustav Sandelin, som vid en resa till västkusten fått idén att bilda ett segelsällskap i Arvika.
En sommarkväll i dåvarande Stadsparken förde han fram sin idé till några seglingsintresserade kamrater. Tanken föll i god jord och på stående fot beslöts bildandet av ASS.
Sandelin hade under sin resa på västkusten fått låna stadgar från ett annat sällskap och dessa "stuvades om på ett lämpligt sätt" för att passa Arvikas förhållanden. Intresset i Arvika var stort - innan sällskapet ännu hade hunnit komma igång hade inte mindre än 70 personer blivit medlemmar.
Vid det första egentliga sammanträdet godkändes det uppgjorda stadgeförslaget, vars första paragraf löd: "Sällskapets ändamål är att befordra konsten att bygga, tackla och hantera mindre farkoster, att åt dess med- lemmar bereda gemensamma nöjen och förströelser samt att väcka och underhålla hågen för det uppfriskande sjölivet". Ett program som gäller än idag, även om själva ordalydelsen är en annan.
Den 19 juni 1924 samlades ett tjugotal båt ägande herrar på Arvika Stadshotell, för att dryfta en allvarlig belägenhet som de hamnat i. Att de valde Stadshotellet som möteslokal var inte så konstigt. Stadshotellet var en ganska naturlig mötesplats, ty flera av herrarna hörde till stadens mera besuttna och intog inte sällan sina luncher i hotellets matsal. Sommartid nyttjades den enastående vackra trädgårdsserveringen och det finns alla skäl att anta att mötet ägde rum just i Trädgården i den varma junikvällen. Nu var det, i första hand, inte umgänget och maten som var det viktiga, utan en gemensam angelägenhet som krävde sin snara lösning. Herrarna hade nämligen inte längre någon plats för vinterförvaring för sina motorbåtar.
Den plats som Arvika Stad dittills upplåtit, på Sågudden, skulle nu tas i anspråk för andra ändamål. Stadens skönhetsråd tyckte dessutom att slipanordningen såg allt för eländig ut och att den skämde området. I själva verket var uppläggningsplatsen, på Sågudden, ett mer eller mindre successivt ockuperat område, med stadens goda minne. Men nu var det alltså slut. Båtägarna hade ingen organisation att luta sig emot. Visserligen hade de sin gemensamma båthemvist vintertid, men motorbåtsägandet var relativt nytt och motorbåtsägarna hade, till skillnad mot segelbåtsägarna, ännu inte samlat sig i en intresseorganisation. Naturligt nog hade de inte heller något avtal med Arvika Stad